När jag skulle fylla sex år var jag stressad. Jag visste ju att sexåringar var långa och rätt så mogna människor, de var inte som mig, de var större. När min sexårsdag närmade sig blev jag mer och mer konfunderad över hur Gud hade planerat få mig att leva upp till sexårsstatusen utan att ha ändrat något hos mig radikalt än. Han, om någon, borde ju vara stressad över att jag inte skulle hinna bli sex år innan min födelsedag, tänkte jag, och forsatte bekymras. Dagen före jag, på pappret, skulle klassas som ett år äldre genomskådade jag Guds plan. Det var ju rätt självklart, Han skulle fixa allt på natten och när jag vaknade skulle jag vara en riktig sexåring med alla egenskaper en sexåring har.
När jag vaknade morgonen därpå och insåg att jag inte hade växt med 20 centimeter och inte hade blivit mogen nog att våga de där sakerna sexåringar ska våga, var jag lite besviken. Men det gick över i samband med att jag fick tårta.
Idag gör jag min sista dag som tonåring och jag är helt inställd på att jag imorgon kommer att vakna finnfri. Det är ju klart att man måste ge även Gud en andra chans.
Och det finns det ju alltid tårta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Haha :P kul inlägg! har du nånsin ens haft finnar??
Ebba, du kommer alltid att vara min favorit.
Skicka en kommentar